Vad är det som pågår?

Jag blir trött på hur det ser ut i dagens yrkesliv.

Jag ser paralleller med hur det varit förut i historien.

Vissa är mer värd än andra.


Adeln -tex vd/politiker- är bättre å värda mer än vanlit folk.

Om ett företag går dålit sparkas de anställda, de `skär ned´ fast de -oftast- är de anställda som producerar varor/tjänster. Aktieägare tar ut pengar då det går positivt men riskerar bara insatt kapital -inte är `ansvariga´ då det går med förlust, fast de är delägare utan aktien tappar värde.

De förlorar det som de köpte aktierna för sen man dragit bort den vinst de fått ut. För mig är det lite enkelriktat.


Sen kommuner som lägger en budget som inte stämmer. Snöröjning som de tar det som var ifjol ca, men som i år kan det komma mkt snö å kontot är slut i Mars. Har de ingen buffert?

Eller som jag funderat på det med hur mkt en idrotts anläggning kostar i drift. Den nya stadion i Östersund där elen gick på 400 000:- !! sen har de fler mindre anläggningar. Vore intressant å få se alla siffror...
På elljusspår, alla isar m.m vad allt kostar, vi leker med vår världs tillgångar på våra barnbarns bekostnad. För det är De som får reda ut alltihop sen. Idag förbrukar vi mer än vad vår värld kan producera, så vi `lånar´ av kommande generationer.



Småföretagarna måste ju fylla kassan/avstå från del/hela lönen då det går dåligt. Lite förenklat så är det en elit å en högst ställda -vd:ar/politiker. Jag tror de ger varandra tjänster å stöttar varann att tex att sitta i å rösta i styrelser för högre lön  åt varandra. En svåger politik, ger släkt å vänner bra betalt å bra tjänster. Det påminner om hur en del kommuner åxå fungerar, de ger släkt å vänner jobb å de utomstående har ingen chans komma in. Politikers barn blir åxå politiker. Har de lättare då deras mor/far varit det innan?


Jag ser samhället som en växellåda -lite förenklat- oavsett kommun/stat/företag så är principen den samma. Det finns mkt olja, många brickor, flera starka drev å mjuka tätningar, men tar du bort en sak faller det. Funktionen upphör å det stannar av helt.  Det finns en växelspak längst upp som styr, men den måste ju ha nån växel att lägga in. Vilket ger mer ansvar å högre lön visst -men inte oskäligt hög.

Har man däremot en ide som säljer så får man ta vad det ger, se på Kamprad tex. Bra ide som säljer mkt å förtjänar de bra lön.


Jag tror att stryper man av -för hög skatt- så man inte kan tjäna pengar så stannar utvecklingen av. En stor motivation för många är att kunna tjäna pengar, göra sig fria å leva oberoende, eller att få utlopp för sina ideer. Tas möjligheten bort att kunna bli rik så är det ingen mening. Då slutar dte med att de flestaär nöjda bara de ha nått å göra å ha pengar till mat å husrum, jobbar 700-1600 å släpperdet sen å inte har ansvar för morron dagen. Sen är frågan hur det blir då?
Den risken tror jag finns om det blir för stora skatter å det ger för lite i plånboken.

Många småföretagare vet jag jobbar med eget bara för att ha friheten att kunna planera själva, ledighet å att få skapa själva.


Jag är nöjd om jag slipper betala för att driva firman å får träffa trevligt folk.

Jag lärde känna en kille som drev (driver?) en byggar firma. Han gör så att han delar ut en del av vinsten till de anställda som extra lön, å det tycker jag är skitbra. Dels gör han så att de anställda känner sig delaktiga å kan göra det för rätt pris å de tjänar själva på det. Tror annars de inte bryr sig då företagaren lämnat fast pris å får skylla sig själv om det går back.  I det här fallet blir det inte så, men vilka klagar?..... Jo, de som sköter deklaration å bokföringen som är mer insatta i ekonomin. De anser att firman skall följa mallen å omsättningen/vinsten skall öka med 30%. Han sänker vinsten då han delar ut till de anställda men firman går plus oavsett det. De mår alla bättre av det med men, det är ur ekonomisk synvinkel fel.

Det är väl nått sånt jag tänkt mig, inte att bli millionär för det går inte jobba sig till det i Sverige -OM du inte har en typ Ikea idé.

Men då folk jämför priser med mtrl på tex Nima blir jag trött, de har inte den kvalitet som en auktoriserad firma säljer.

Elfirman är ju ansvarig för att mtrl ett tag efteråt, 2 år för varor å 5 för jobbet ( det senaste jag hört i elbranschen iaf).


Idag ser folk bara pengar å vad de kan tjäna/spara (?) på det -tyvärr.

Jag tror alla skulle må bättre om man hellre såg varandra än som en ekonomisk fördel -jobb billigt.
Vem man egentligen är.
Sluta fråga `Vad jobbar Du med?´
Utan istället fråga `Vem är Du?´.


Känns tråkit

Det är inge skojjit då det känns som om man inte ska eller behöver vara ärlig.
Det förnekas avtal som de varit med om att ingå å det förlåts –oftast.
Står man för vad man gjort å det är fel så bestraffas man. Det är inge skojjit då det känns som om man inte ska eller behöver vara ärlig.
Det förnekas avtal som de varit med om att ingå å det förlåts –oftast.
Står man för vad man gjort å det är fel så bestraffas man.
Alla gör fel nångång men de som säger vad de gjort fel å står för det –fast de inser det blev fel- kläms hårdare åt. Men de som `inte förstått` `inte sett´ `kommer inte ihåg´ de verkar det vara ok för.
Att vara ärlig å bekänna de fel man gjort så skickas man ut/får böter eller dylikt.
Vad är det för samhälle som skapats?
Att ljuga sig fram i livet?
Undrar om De som sitter i styrelser/kommun ledningar verkligen är bra att låta de sitta kvar där?
Jag menar, vet de inte vad de beslutar eller kommer ihåg så är de kanske inte kompetenta nog.

Att folket ska styras via skatter?
Tex det de prata om att skattebelägga godis mer då de visar sig det är lättare få cancer då man har övervikt/fetma.
Varför inte informera om det å låta folk bestämma själva?
De högre ställda påverkar det knappast med mer skatt, men `vi vanliga´ ska inte hå råd att köpa godis?
Så i praktiken, vilka kan man styra?
Blir så trött på att vi inte verkar vara smarta nog att ta hand om våra egna liv.

Likadant med brott i trafiken, bilbälte m.m.
Det är stora summor de tar då de vet vi betalar. Sen de vanliga `kriminella´ ges `rabatt´ då de gör flera brott samma gång, adderar inte ihop. Och de som har pengar gör det inget att betala nåra tusen.
Ex. stulit bil, inbrott, misshandel det blir ca 6 mån sammanslaget –mot att addera.
Bilstöld-3mån + inbrott-2 mån + misshandel-4 mån = 9 mån.

Sen då man kan visst få göra misstag ex köra i fyllan en gång –vilket JAG INTE accepterar. Men första gången ett straff, andra gången högre, tredje gången samma som sist, fjärde gången samma som första, femte gången vård å `synd om Dig´. Nä öka straffen varje gång –logaritmiskt- men erbjud vård/rehab åt de som vill ha. Ta bilen de körde i beslag.
Vill de köra utan bälte å vill ha skador så -ok………men informera å låt folk bestämma själv. Visa med bilder hur de kan se ut efter en olycka i 50.
Då har vi nästa sak, att vården kostar pengar mer då. Man kanske ska se hur det gått till, vem som är skyldig att det blev en olycka.
Är du berusad= skyldig oavsett hur det gick till, nykter å vållande= böter, nykter å påkörd= ersättning av vållande –saknar vållande pengar får de ersättning via staten å vållande får betala av.

Jag är väl för rationell å det finns alltid nått extra svårt fall men låt det gå till ett trafik ting dårå.

Men har börjat fundera på om lagen är lika för alla i Sverige nu?

Ändå är det bättre här mot våran stora förebild i väster.
Se bara på den mörka skådespelaren som de inte vågade fälla då det var risk för upplopp.

Ansvar för elinstallationer.

Ja eljobbet ja. Jag driver en liten elfirma. Men det innebär även att ha utgifter då man är företagare, inte bara pengar in. Bil, verktyg, lager, försäkring, kläder .m.m. Omkostnader som är större än vad man tror. Jag tror inte att man förstår hur stora de är.
Sen är elbranschen lite annorlunda med. Det står i ellagar vad man får å inte får göra som privat person, man får kort sagt byta ut det som är monterat innan.
Läser man lagen å följer den exakt så får man inte ens klamra fast en lampsladd som har stickpropp å kabel till armaturen. Men vet hur det ser ut hos de flesta. Vilket jag tycker synd om de som tror det är ok.
Jag har ringt å pratat med ett förs.bol. om vad de ersätter då elfel startat en brand.
Då jag ringer som företagare så ersätter de endast lösöre, tv möbler m.m. INTE fastigheten. Sen väntade jag i fem min å ringde då upp samma bolag, men då som privat person, å då sade han –inte samma som innan – att de ersätter allt inkl. fastigheten. De har två inkomster men en utgift.
Sen står det i det avtal som förs.bol. har, vem som skall utföra elinstallationer. Det krav de har är att en med behörighet skall göra det, då det finns lagar som styr det. De kan bara hänvisa dit sen är det klart. Säger då fast.äg att de papper han fått av den firma han lejt brunnit upp. Så måste företagaren ha kvar sin bokföring i tio år, och de går den vägen i så fall. Idag är det ju också det att det är fast.äg. som är elansvarig och vill förs.bol. det så släpper de det då det är elfel som startat branden, vilket det ofta är. Är de snälla –beror kanske på vem å hur väl Du känner nån på förs.bol. - kan de ersätta huset först, sen gå vidare och undersöka vem som installerat. En heltidstjänst ett år ca 300 000:- å de har ersatt över 1 milj, så ligger det pengar i å spara för förs.bol. även om man anställer en man för det.
Är det då en behörig utan firma så får han ersätta ur egen ficka. Ersätter inte förs.bol. ett hus som är värt tex 1 milj. Så undrar jag vad vänskapen är värd? 1 milj kvar i lån på ett hus som inte finns eller….. kommer fast.äg stämma han som monterat –vilket grannar tex kan intyga att det var han som gjorde installationen.
Inser de som jobbar svart vad de riskerar?
Inser fast-äg. vad de riskerar att bli utan?
Jag tror att det om några år kommer att bli bekymmer med det här, då det är mtrl som är nyare än 2003 å det blivit skada. Säg en montör gjort tre jobb i byn å en får brandskada å han inte får ut på sin försäkring, vad tänker de andra som anlitat samma elektriker?
Jag vet åxå hur otroligt små marginaler man jobbar med som elektriker. En halvbra avskalning av en kabel tex kan hålla ett tag men kan åxå starta en brand, det behövs så små fel som tänder en brand. Sen en hemmapulare, har han varit tillräckligt noga? Då jag kommer hem till bekanta å de frågar om deras elinstallation ser bra ut –vad ska jag säga då?
Jag säger det jag tycker och det är inte alltid populärt. Jag kan på 15 sek se om det är en elektriker som gjort det, beroende på mtrl val eller hur det monterats. Är det då en elektriker som monterat det svart -vilket inte syns på installationen så spelar det ingen roll för hemförsäk. täcker ju inte det. Det är ju fast.äg. -som är elansvarig - som hänvisar till fakturan innan han kräver å får sin ersättning av elfirman som gjort installationen, som ersätter via sin försäkring.
Jag tror iaf att INGEN vinner på att leja svart. Jo det året då det blir billigare –då man spar pengar. För att sen att riskera förlora mer.
Jag tycker åxå det är dåligt av elsäkerhets verket och förs.bol. att de inte informerar vad som gäller, eller vilka krav de har. Fast förs.bol. säger olika svar beroende på vem som frågar –har jag upptäckt. De gör `nedsättningar av ersättningen´ , ok beroende på vad? Det är mellan 5-75% de ersätter, så det är bara hålla tummen OM de vill ersätta vilket de inte behöver enl. avtalet.
Sen kan fast.äg. bedöma själv om han vågar……….

Jag tror inte att försäkrings bolagen bedriver nån välgörenhet –de vill tjäna pengar.
Det är egentligen inte svårare än så.

Nu ska jag inte säga jag har facit i hand men de erfarenheter jag har och det jag sett/hört/varit med om gör att jag tror det blir såhär. Tycker synd om dem som ev. hamnar i den situationen.

Sociala efteråt

Så jag är igång och jobbar med min elfirma. Jag jobbar deltid och det går bra, blir det för mycket arbetstid så går det ut över de jag bor med –mina barn. Det är rätt mycket att göra –det vet alla småbarns föräldrar - och det är bara 24 timmar på ett dygn. Jag är ju en sån där modern del av det som fanns förut, familj. Jag har barnen varannan vecka. Jag kan planera och ha jobb då jag inte har barnen här vilket är bra att jag har nått och göra, inte räkna hur länge det är tills de kommer hit igen. Har jag varit anställd har det varit dåligt för oss alla tre, en trött pappa som missar saker. Sen gör det här att jag orkar inte engagera mig i flickvän/sambo. Jag har fullt upp med oss tre å att få jobba, som ger mig en del av det sociala behovet jag tror alla har. Fast visst är det många stunder det är ensamt.
Jag har på vägen tappat flera vänner med, jag har kontakt å träffar de närmaste vännerna iaf –de som står ut med mina teorier..*L* Innan olyckan kände jag många fler. Jag vet inte om det är för jag ändrat lite värderingar/attityd som gör att de försvunnit, men nu är det så. Jag har även nya kompisar som kanske blir vänner senare.
Jag har ju en egen gradering av folk i min omgivning. Släkt de är de som man har `blodsband´ med å inte kan välja, utan de är bara att acceptera –vilket är lättare då de är trevliga.*L* Sen är det: känner till, bekanta, kompisar å de närmaste vänner -i stigande ordning lixom.
Sen varför de droppat av beror nog på flera saker. Men jag är nog inte lätt att ha som vän då jag kan vimsa till det, glömma saker eller missförstå dem. Jag försöker lägga band på mig med mina åsikter –men de `bubblar´ upp å jag pratar kanske för mycket om det iaf och tröttar nog ut dem så. Beundransvärt att de som är kvar att de orkar höra om det som rör sig i mitt huvud….*L* Då det blivit färre och för de som är kvar får höra mer ämnen av mig. Då de var fler delades det väl up mer, ett ämne per vän. Nu fem ämnen per vän *L*
I början efter olyckan tror jag att jag pratade mycket för att `stämma av´ - idag behöver jag inte samma verifiering. Utan jag la fram mina åsikter efter olyckan då jag var osäkrare å såg hur folk reagerade, om det var normala tankar/värderingar.
Jag har idag sett hur systemet/samhället är utformat å hur det fungerar. Att det på många sätt är lite `snett´. Jag läser böcker för barnen på kvällen, och i –tex Sune, Kråke – så är det pappan som är klantig å inte kan saker eller gör saker fel.
Varför är det inte någon mamma som är okunnig/klantig?
Beror det på att män inte bryr sig eller att män i verkliga livet anses att de inte KAN göra fel utom i fantasin –enligt män själva kanske?
Undrar hur mkt liv det skulle vara om det var någon kvinna som hade den rollen?

Då jag flyttade isär från en tjej å jag så blev HON erbjuden att träffa kurator, om det var jobbigt. Jag fick inte frågan ens, så jag frågade och fick svaret att hon hade den rätten inte jag utan fick anlita själv om jag ville ha det.
Är det jobbigare för tjejer att separera? Eller hade hon haft det jobbigt med mig då jag kräver mer än andra killar?
En skillnad är väl att hon kan släppa mig å mitt liv och gå vidare, kan jag göra det?

Jag får frågan ibland om jag saknar gamla Pehr, och vissa delar saknar jag. Men tror att jag är mer humanist idag än innan, var mer `kall´ och teknisk då.
Idag -teknist på mitt jobb och humanist i vårat hem…..*L*
Däremot att tänka `på hur det skulle kunna vara´ känns rätt meningslöst. Man får finna sig i som det är, sen att undvika saker idag är en annan sak –skulle aldrig prova bungee jump då det innebär högre tryck i hjärnan.
Eller att påverka eller ha planer för framtiden det kan man göra.
Sen har jag mitt liv nog inte blivit som jag hade planer för. Jag var ambitiös och ville bli egenföretagare läste inte mycket men hade målet klart för mig iaf. Idag har jag ett enmansföretag jag får betala för, går nästan back varje år. Ok i början då det är en del som man måste köpa in, verktyg elmtrl m.m. Idag mest för att få träffa folk men har mer jobb i andra orter än den jag bor i. Vilket är lite tråkigt då jag inte kan sova i mitt egna hem.

Att det blev annorlunda och inte går att få ogjort är en annan sak.
Bara acceptera å gå vidare.

Min praktik tid

Då jag började min praktik på elfirman och det var lugnt ett tag -men så kom elfacketsbas i Östersund på att det inte kunde vara rätt. Han menade på att arbetsgivaren utnyttjade mig som billig arbetskraft, medan jag tyckte det var väldigt humanistiskt att han ville hjälpa mig. Den firma jag på väg att ta över –då olyckan stoppade mina planer- hade ägaren lagt ner. Men jag fick iaf vara hos den nya firman.
Läser men sen fackavtal, anställningsförhållanden samt vilka som får utöva elarbete så finns det krav som innebär att man inte får jobba som elektriker samt utföra elarbete om det saknas anställnings förhållande -vilket jag tycker stämmer.
Men inget om att och gå med och titta och få bidra med lite hjälp, hämta varor/verktyg, hålla i längre tex kabelstegar. Få delta i deras rutiner hur jobbet utförs i praktiken lite enkelt sagt. Men fackbasen menade på att jag inte alls fick vara med på nånting. Ärendet gick upp till riksnivå och behandlades där med –enl. företagaren som var insatt mer i den biten. Sen var det även ett årsmöte för facket vid just den tiden och det nämndes även där, och medlemmarna som tyckte att det inte gjorde så mycket om jag fick vara med och se och lära mig. Fackbasen vägrade iaf, vilket var lite konstigt kan man tycka.
Hur vanligt är det att det blir sådana här fall i Sverige?
Hursomhelst de på riksplanet kom fram till jag fick vara med och se men inte röra, inte använda verktyg. Vilket egentligen var tanken från början.
Så Pehr skulle bara upp och hämta/skriva på papper och kliver in på fackets kontor, där basen och en av hans underhuggare sitter. Han var inte glad att se mig utan säger efter ett tag: `vi välkomnar den dag du lämnar vårt förbund´.
Ok det får man tacka för ! Ska inte förbundet vara till för medlemmar och hjälpa dem?
Ska inte de stå på vår sida en sån här gång? På MIN sida?
Då dessutom underhuggaren satt i samma rum och hör det basen sagt, jag ser på honom och tänkte se om jag får nått stöd/medhåll av honom . Icke !!
Utan det verkade vara deras åsikt…..
Jag kan inte riktigt beskriva min besvikelse, visst förstod jag att han kan vara lite nedstämd då han förlorat hur han tolkat det hela. Men han skall ju stödja och hjälpa till med arbetstagarnas säkerhet, löner m.m. Visst hade han rätt till en viss del men det var inte tänkt att jag skulle montera. Jag hade som förhoppningen att det var mer en tolknings fråga –inte en personlig som det blev nu. Det var ju mig han inte ville ha med i facket -tydligen.
Men jag fick och praktiserade på firman och läste på komvux samtidigt. Jag tyckte det gick bra på flera sätt. Lärde mig elbranschen, mycket om elmaterial och de vanligaste handhavanden, och lite tips med för den delen….*L* De var trevliga och jag tyckte det var roligt –nästan jämt *L* Läste även bokföring på dator på komvux då det fanns tid till det. Lärde känna trevliga personer med på komvux också, men berättade inte min situation för alla sådär, utan mer för de som frågade då det hört/läst och de som jag ville berätta för.
Praktiken på elfirman hade väl jag hoppats att det skulle leda till någon typ av anställning men det blev inte så av olika orsaker. Utan jag läste sen mer dator på en kurs mellan gym/högskole nivå. Det var programmering, handhavande och cad ritning, som jag tänkte kunde vara bra då man söker jobb senare. Programmeringen var jag dit på en lektion och kände det inte skulle ge mig någonting då det var att göra program för industrimaskiner, fick dock betyget G. Jag tyckte det var bättre att jag koncentrerade mig på cadritning samt `office´ och `windows´ hantering. Min datavana var inte på så hög nivå. Jag minns min studie grannes –vi satt bredvid varann- förvånade min då jag, mer än en gång, frågade om jag stängt ner datorn rätt och kunde stänga av den…*L* han måste trott jag skämtat eller varit drogad/korkad. Jag hade ju jobbat och blivit lite yr av trötthet och caddat en hel del och ville inte det skulle försvinna från hårddisken. (caddat, cadritning är enkelt sagt: att rita ritningar tex hus på en dator, jag hade i mitt sikte att kunna rita elritningar sen…..)
Under hela tiden hade jag haft kontakt med AMI, som hjälpt mig med att söka/komma in på utbildningarna jag ville och behövde gå på. De hjälpte mig också med min praktik på elfirman m.m. vilket jag uppskattar. Det hade nog varit svårt utan deras stöd. Då jag var klar med datakursen så behövde de en datakursledare på en skola i Östersund. Eleverna hade ingen eller låg kunskap om data och de hade av olika skäl inte jobb eller mycket utbildning.
Jag trivdes rätt bra men det var inte tal om någon anställning utan en praktik –även här. Jag tänkte att de vill väl se att jag klarar av det och gör ett bra jobb, så det tänkte jag inte mycket mer på. Eleverna var lite olika mycket motiverade men de lärde sig att öppna och använda windows och office paketet. Jag hade dock ett par elever som sade på den första lektionen att de inte hade ens tänkt lära sig, utan det var ett sätt för dem att komma in till stan och kunde tidigare gå hem. Jag blev lite besviken-irriterad då det var fler på kö men det togs från olika underavdelnigar i verksamheten och fördelades jämnt mellan dem. Men tänkte jag skulle nog kunna `lura´ dem iaf……*L* Så `visst ok, det är bra ni säger det men ni måste vara här de timmar ni är uppsatta på iaf´ så det blev en typ av överenskommelse oss emellan. Jag slog på min dator och började spela spel vilket de tyckte det såg skoj ut. Men nu kunde inte de någon data alls och kom inte in ens på windows. Så jag frågade om de ville spela spel iaf de gånger de skulle vara där, och visst de ville de. Men då måste ni lära er hur man öppnar och använder windows…….hm –ok sa de vi gör det men inget mer ! Jag lärde dem att öppna och visade hur och vad som fanns på windows. Sen skulle de spela, att lära sig windows tog en lektion ca och de var peppade att få spela nästa gång.
Nu fanns det bara tråkiga win spel på datorerna så efter en timmes spel var de less. Så jag frågade om de ville lära sig att kunna skriva word dokument, att kunna skriva brev tex kan ju va bra att kunna……och på den vägen blev det. De lärde sig lika mycket som de andra eleverna och de såg ut att vara stolta då de fick sina intyg på sin datakunskap. Jag kände också mig nöjd och glad att fått och kunnat lära dem det med –fast de inte ville från början. Det är också en typ av skapande glädje.
Så var den första tiden klar och min praktik tid var över, och jag tänkte att det möte vi skulle ha var angående min eventuella anställning. De var mycket nöjda med min insats och ville ha kvar mig, jag blev glad och ville vara kvar.
Nu var det bara ett problem……`jaha….´ de hade tänkt ändra min praktik. Från en typ av praktik till en annan typ, jag minns inte vad de kallade det men lite enkelt sagt ville de ha det så. Alltså en datalärare till rätt pris……..
Nu blev jag arg/lessen –igen.
Jag förstod inte varför, då de var nöjda men inte kunde/ville anställa mig. Utan jag skulle vara kvar på den nivån jag börjat på –den lägsta. Dessutom så förstod jag nu att jag inte hade praktiserat som datalärare utan som medhjälpare till `den ansvarige´, och han som var `dataläraren´ hade jag haft som elev på den kurs jag hållit. Han var inte så kunnig på datorer som jag men stod på papperet som ansvarig datalärare.
Jag hade en ekonomisk situation så att jag tyckte jag kunde avböja deras `erbjudande´ då jag hade sjukbidrag oavsett vad jag gjorde. Samt att jag gillade inte deras sätt att `unyttja´ mig till bra pris och hur de kunde vrida så det passade dem men `sänkte´ mig –kort sagt jag var för stolt att finna mig i det. Sen kan man undra vad som hänt efter nästa praktik peroidens slut? Dessutom så fyllde försäkrings bol. upp till min ordinarie elektrikerlön, min försäkring täckte det iaf. Så de tog en annan `datalärare´ istället, säkert som ny `praktikant´.
Nu uppkom nästa förveckling för mig.
Jag hade ju praktiserat där i sex månader så då kunde de sänka min SGI (SjukGrundandeInkomst) på f-kassan. Det sjönk med ca 50 000:- på min årsinkomst, vilket var ett knäck för mig ekonomiskt. För förs.bol. stämde av efter årets slut och betalade ut summan jag förlorat året innan på året efter under våren, och det här var i maj/jun nångång. Så jag fick ut mycket lägre inkomst resten av året bara för det.
Jag försökte ifrågasätta då det fattades två dagar på ett halvt år, som det krävdes för att ändra SGI:in, men det lyckades jag inte med. Det var inte exakt antal dagar utan sex månader var ju uppfyllt, fastän det stod i de papper jag hade fått att det var fram till den 28:e jag hade praktiserat av 30 möjliga på den sista månaden. Men tyvärr så spelade det ingen roll…
Vore intressant att veta om det varit åt andra hållet? Om jag höjt min SGI med 50 000:- men var två dagar kort –hur de ställt sig då?.............hm…
Jag pratade med min kontakt på AMI om den uppkomna situationen och var besviken över att jag inte fått veta det då jag klev på det här, då hade jag bara accepterat en praktik tid på 3 mån. Men Ingen hade förklarat för mig hur det fungerar i sådana här ärenden. Nu var det j-t svårt att få det gå ihop nu. Hon som höll i mitt ärende svarade då: `….att dig är det inget synd om, då du får pengar av försäkrings bolaget vad din egentliga lön skulle varit…´
Jag kände hur min puls gick upp avsevärt. Kort sagt så visste hon så mycket om mitt fall att hon visste hur hon kunde spara på utgifter åt staten. Om det var beräknat vet jag inte men det kunde varit det med…….
Inget om vem jag var, min vilja att komma tillbaks i arbetslivet och vilka jobb m.m jag skulle kunna få hjälp till. Utan nu var det upp till mig om jag ville söka nytt så varsågod och ge förslag, det var svårt för henne att komma på nått nu.
Jag började återigen fundera på vad i h-e det var för system som tillämpades? Då de har de jobb de har –de skulle väl hjälpa till vid sådana fall som mitt? Hur j-a kalla är de egentligen? Är det mer om att flytta kostnader? Som det kändes som att jag var, eller råkar det bara bli sådär ibland?
Passade jag i de tjänster som jag praktiserat i eller var det ett sätt att `lura´ mig för att sänka kostnader?
Man får lätt paranoida tankar då det såg som det gjorde och blev som det blev. Men jag hoppades att det inte var en plan det hade, utan att det blev bara så, men frågan låg kvar i mitt huvud ett tag. Jag var ju inte helt säker på mitt läge eller hur jag låg till. Kort sagt, mitt dåliga självförtroende var inte bättre än innan –tvärtom. Det fick mig att tvivla på hur samhället/systemet arbetade.

Nu minns inte jag vem som kom på iden att jag skulle cadrita på ett elkraft företag, men det skulle bli min nästa praktik plats. Jag vet jag höll mycket i kontakten med företaget men hänvisade till min kontakt på AMI som var med på att –igen- delbetala min praktik.
De går in med hög procent sats som sjunker eftersom och tanken är väl att man ska kunna komma in på en arbetsplats och att det inte ska vara en ekonomisk fråga för företaget. Det kostar även företaget tid (=pengar) att ta in någon som behövs läras upp innan man börjar `producera varor´.
Vi kom överens om att jag skulle träffa en personal ansvarig och se om det var möjligt men de var iaf intresserade. Nu kom en fråga jag inte ens fantiserat om kunde komma: `vart vill/kan Du komma? kommer Du in och upp till första planet?´ (eller liknande.*L*) Jag förstod inte vad hon menade, hon förklarade att hon inte visste i vilket skick jag var i. Jag log –då för mig själv- och sa det skulle gå bra ses i entrén, för det kändes lite lustigt för mig. Jag for dit på dagen och tiden och mötte henne och hon blev lite förvånad, jag frågade varför. Hon berättade att i hennes papper så stod det jag varit med om en trafikolycka och hade sjuk bidrag så hon trodde jag satt i rullstol eller liknande `fel´.
Jag tänkte inte på då vad, eller om det påverkade mitt sökande på praktik platser. För alla vill väl vara snälla och inte gör det för pengars skull?
Nu var det klart att de inte kunde se det som hinder, då jag hade fysisk kapacitet –visst, otränad men inte fysiskt handikappad. För det stod tydligen inte mycket i mina papper, bara att jag varit med i trafikolycka. Jag vet inte ens om min hjärnskada var nämnd heller, vilket den borde. Men jag var tydlig med henne och sade att jag ville berätta själv för dem jag skulle arbeta med om min situation efterhand och de jag jobbade med. De närmaste där skulle få veta det från början, vilket en av dem gjorde direkt. Då jag träffat honom innan olyckan och jag visste vem han var iaf –via vänner och kort. Jag började rita och jag tyckte det gick hyfsat, inte snabbast men det blev bättre då jag lärt mig och kommit igång mer. Jag trivdes bra där med. Fick ju prata och skoja på min enda fikarast jag hade, då jag bara var där deltid. Åkte buss hem och sov middag då det tog ca 45 min för bussen att åka hem. Kom på fm och åkte hem vid 14 tiden då det inte gick nån mer buss tidigare, men var på kvällen ofta j-t trött med. Det kunde ta på krafterna att tänka och rita på dator sådär. Men det var ok att vara där.
Jag blev tryggare då det gått ett tag och lade kortet på bordet om min olycka och vad den inneburit för mig. Berättade för dem och de som var på samma avdelning och de som jag jobbade med, och inte bara fikade med *L*. De var lite förvånade för de visste inte eller märkt nått. Skönt! Men efter det så blev det rätt många och ofta frågor. Vilket jag också kunde acceptera och förstå. Men blev lite matt ibland då jag kunde bli `granskad´ sådär ingående. Någon kunde se på mig hur jag åt mackan och hur jag kliade eller hämtade påtår osv, och jag tänkte att det får se att jag är som de är. Brydde mig inte så mycket om det, utan kunde förstå de var nyfikna och det var bättre att de frågade och inte skapade en egen åsikt om mig utan att fråga.
Nu var det likadant här, min praktik hade varit den tid jag skulle vara där och jag hoppades att få anställning igen. Vilket det inte blev……nu heller…..
Jag visste det fanns mycket jobb och jag hade inte hört så många klagomål på det jag gjort, och träffade en bekant som de lejde in som `ritstöd´ via en konsult då jag var där. Jag fick även höra av honom vad konsulten tog för honom i timman, vilket inte var lågt.
Men de hade inte råd med mig -eller inom sina marginaler att anställa mig.
Så……….var jag där igen, tvivlade på mig igen.
Varför var det så? jag är mycket billigare men de tar hellre in en `konsult´ till mycket högre pris. Är jag så j-a dålig, vilket de jag jobbat med inte tyckte. Utan de var nöjda med mitt arbete.
Kort sagt har jag inget svar, men filosofier på hur det kunde bli så.
Har de anlitat konsulter till fler tjänster så har de högre omsättning= högre aktie värde samt färre anställda. Vilket ser bra ut vid ev. försäljning. Det är det enda jag kunde se vad det skulle kunna bero på. Om det var så de tänkte. Men jag vet nu att han som var anlitad via konsulten fått anställning där och de sökt fler i samma tjänst, visserligen en 100% tjänst som jag inte kunnat söka. Men min motivation fanns inte kvar längre heller, för det pekar på jag inte var rätt person att anställa. Det var som att få ett nytt stick i hjärtat. Inte så j-a skoj bli ratad som arbetskraft.

Utan Pehr fick söka ny praktik –igen. Vilket jag också fick.
På en klass med elever som har särskilda behov. ADHD eller andra orsaker som gör att de är lite mer av behov av att få lite mer hjälp eller stöd. Jag var där i sex månader med, och vad det stod i mina papper vad det var som. Vet jag inte och bryr mig inte heller. Jag tyckte det var trevligt och intressant vara där med.
Jag gillar hjälpa de som är i behov och vill ha hjälp.
Jag hoppas jag dessutom kunde ge dem nått bra i deras liv. De gav iaf mig mycket att förstå och känna, de kan vara hårda men är öppna och hjärtliga. *L*
Jag berättade att jag hade en hjärnskada med –i slutet av praktik tiden. Att man trots det inte behöver vara så mycket annorlunda än andra –utåt sett. Att jag även gav de lärare som jobbar där ett annat synsätt från en skadad persons sida.

Det som hade hänt under den här tiden gjorde att jag började förstå att jag nog inte är lätt att jobba med.
Jag gör någonting eller INTE gör någonting som gör mig obekväm/olämplig att ha som anställd eller som arbetskamrat.
Är det att jag bara kan jobba deltid? Eller att jag ibland inte ens kan ta mig upp ur sängen då jag har en fruktansvärd huvudvärk? Och då inte blir tillförlitlig? Eller att jag säger vad jag tycker -då jag tycker någonting? ( inte alltid men oftast)
Är jag en `bråkstake´ som stör de andra? Känner de sig `hotade´ av en med hjärnskada, och sänker sig själva?

Idag jobbar jag i eget företag av olika anledningar.
En är att vara social och jag vill träffa folk, sen älskar jag att göra någonting som `blir´ nånting. Att få hjälpa folk och känna mig stolt över det jag klarar av, att utföra elinstallationer.
Har åsikter om det –med. *L* men tar det i nån annan tråd.

Olycka samt första rehab tiden.

Jag åkte på en väg i Dalarna på väg mot Falun.
Vägen går via en mindre by Grycksbo. Det var i en korsning där jag fick möte jag hade bilar bakom mig som intygat jag höll rätt hastighet. Det var 70 och en korsning med skyltar, alldeles innan jag når korsningen så stannar en bil till med en lastbil bakom. Personbilen smiter in alldeles före jag är i korsningen och lastbils föraren tror väl att det är fritt eller har skymd sikt och följer efter. Det var inte det utan jag kommer och vi frontalkrockar på min väg halva.
Nu ska jag vara ärlig och skriva att jag hyser inget som helst agg mot föraren alls. Vi gör alla fel i våra liv någongång, och i det här fallet blev det som ingen önskat. Men jag klarade mig rätt bra trots allt – ser, hör och kan röra mig. Egentligen så hade jag en tur att det var Han som körde lastbilen den dagen, För han gjorde vad han kunde –vilket var helt rätt hela vägen. Backa tillbaks lastbilen greppade den brandsläckare de har i hytten och sprutade runt mig för att dämpa elden –annars hade jag sett ännu jävligare ut , å då ni..*L
Det är iaf en viktig sak som gör att jag sitter är idag –BILBÄLTET! Polisen jag träffade efter olyckan sa att jag haft min chans. Att man kliver inte ur en sån här stor olycka och är så pass frisk jag är idag om jag inte haft en sån OTROLIG tur och att jag hade bältet på. Jag tror också att jag är så j-a tjurig och envis att jag inte ger mig kan bidra det med….*L* eller så var det inte min tur att `gå vidare´ nu. Sen att jag två månader innan hade bytt bil från en liten till en större som klarade krocken bättre.
Elden dämpas men min bil, som var en tidig modell av 88 eller 89 hade inte den egenskapen samma bil modell hade senare det året. En typ av brytare som gör att bensinpumpen stannar vid hastiga stopp. Så pumpen fortsatte att pumpa ut bensin, som föraren dämpade med släckaren. Det kom snö få nätter i Falun det året men natten innan det var en av dem, så de som var i närheten sprang dit och kastade snö på elden med och dämpade de med. I den korsning det skedde var en korsning som var en avtagsväg till en industri inom träindustrin och de har brandgrupper. De såg vad som hade hänt och ryckte ut och släckte !!
visst kan man bli lite fundersam på alla tillfälligheter?
Sen kom brandbil och ambulans och det tog ca en timme för dem att klippa ut mig från vraket.
Jag har en bild kvar på hur den ser ut och det är inte mycket helt på den fronten……motorn i kupén bara*L*
Det jag nu redogjort för är vad polis undersökningen konstaterat och vad som berättats för dem. Jag åkte dit för att se platsen och träffa föraren och få undersökningen igenomgången. Vi hade ringt föraren och fått det klart att det gick bra. Frun berättade att han nog inte sovit nånting natten före vårt besök. Men jag tror det var rätt skönt för oss båda att träffas, för min del att se det inte var någon fartdåre och för honom –hoppas jag- att jag gick dit tog i hand och prata och rörde mig själv och är i huvudsak frisk. Det hoppas jag iaf, för det är en process för de som är normala och inte har det lätt att bara ruska på sig och gå vidare. Kanske även de borde få lite stöd i sin behandling av som hänt? Jag vet att han fick det av sin chef och frun –heder åt dem !!
Kort skrivet gick ärendet till rätten och han fick böter.
Jag åkte ambulans till Falulasarett och fick blod och syddes ihop och skickades till Uppsala –Salgrenska? Där var de iaf tvungna att öppna upp vid ögat och plocka ihop skallbenet som var lite trasigt och skruva ihop det med titan(?)skruvar –men obs mina skruvar är iaf inte lösa de. *L* Nåja låg där för att då jag börjat vakna upp så sändes jag via flyg till Östersund. Där jag första natten fick sova i ett linne förråd, de visste inte vart de skulle placera mig eller om det var fullt. Spelar heller ingen roll då jag inte minns det heller…*L* Sen nästa natt sov jag i vanlig sovsal och på morronen då jag varit på toaletten hade jag kommit ut och var lite upprörd. Det var fullt av stygn i ansiktet hade en slang från sidan på huvudet för att tryckutjämna och mitt hår var avrakat, och spegeln var kvar………jag var mig inte lik iaf.
Jag visste ju inte vad hade hänt.
Efter det var det träning m.m min höft hade varit ur led och jag var inte på topp. Då jag rulta iväg med den rullator jag var tvungen att gå med och stannade så frågade de om jag hade ont? Inte då! hade bara sett nått eller ville fråga om nått osv, för Pehr skulle inte erkänna han hade ont. Min dåvarande såg också att jag flyttade vä. arm med den högra, lyfte den inte gärna själv sådär. Så hon bad dem se efter. Innan så jag fått frågan om jag hade ont? `Nä inte alls´ och lyft bara för att.
Någonstans då jag var i uppvakning stadiet och var vilsen och jag hade rivit ur mig de slangar de fört in i näsan och ner i halsen för att jag skulle få luft då jag sov. Sköterskan hade satt in dem två,tre ggr och var lite less men jag rev ut dem så fort jag hann. Min far var där och hade tagit mig i underarmarna hållt fast mig och sagt åt mig att lugna mig och låta slangarna vara kvar, och då slutade jag ta ur dem och lät de vara kvar.
Nu vid röntgen visade det sig att min underarm var bruten, men låg i läge lixom. Kanske därför jag gav mig så lätt, mnfar ryste då han fick höra hur det var med min arm. De ville gipsa men det fick de inte för mig. Det var ingen fara och det var inget problem och de tyckte att då det låg i rätt läge och det gått så pass lång tid så fick det vara så, om jag tog det lugnt vilket jag lovat göra…*L* Jag fick det sagt åt mig att det var andra saker som hade varit viktigare, så det hade inte uppmärksammats, och det låg i läge så det syntes inget heller.
Det är ingen fara iaf idag så………
Det var den här tiden jag yrat ikring och haft mina fantasier om krig och pratat med olika personer lite överallt*L* Jag hade dock inte så mycket ork att vara uppe hela dagarna utan låg och vilade och mina anhöriga såg jag var trött och begränsat mina besök. Jag fick besök av vänner och en del hade med sig kort och pratade och berättade, en del visste jag om eller låssades -vilket vet jag inte då jag inte kommer ihåg den tiden heller. Men från då jag vaknat fram till den vita Måndan minns jag inte ingenting. Vilket känns konstigt, men jag tror det berodde på att jag var lite svälld av smällen.
Då jag hade förstått vad som hänt hade min familj kommit och hälsat på som de gjort hela tiden. Jag minns att jag hade sett min brors första dotter som var ett par år, och då kommit på att det finns små människor med.
Men annars var jag mest förvirrad och hållit med och följt efter. Den första veckan så var det att man skulle kryssa i vad man ville äta för mat. Jag hade kryssat och fick då min frukost som bestod av vatten, kaviar och flingor, helt nytänkande……….*L* nä men jag hade bara kryssat i lixom. Det var viktigt också att jag skulle göra det själv med, det hade väl sköterskan sett till för så skulle det vara. Nu hade de sett det inte var nån bra ide och jag hade fått hjälp så jag fått vanlig frukost. I den här villervallan hade jag beställt kaffe och haft i sockerbitar men inte rört om - det hade ingen sagt – vilket i sin tur gjorde att kaffet hade mest nån sockerlag på slutet och jag inte gillade det och slutat att ha i socker –det är iaf en bra sak..*L’ Det finns nog flera intressanta matvarianter ingen filurat på förut som jag provade då…..*L*
Sen hade jag nån tanke att det inte var bara jag som skulle äta utan matat dåvarande så att hon också fick mat, varför vet jag inte heller. Testa om det var gott eller för att vara snäll eller ville jag se om maten var förgiftad? *L’ hade ju varit med ett hemskt krig. Jag var nog inte så j-a rolig att höra på då, då jag berättat hur vi gjort eller sett folk dödas på det mest fantasifulla sätt…….skäms för det nu men går junte göra ogjort. Lessen för hur det blev men det gick ju över till slut………
Jag började förstå och inse efter vita Måndan hur lite jag egentligen visste vem jag var nu med, men hade ju förhoppningen att det skulle bli som förut då svullnaden gått ner. Var upp till Umeå med då och fick gå igenom läkarundersökningar. Jag hade en gång blivit irriterad på att de vill undersöka hela mig, för det var det inte fel på min kropp heller. `Det är det här ni ska kolla!´ hade jag sagt och hållit mina händer över och under mitt huvud för att visa vad de skulle koncentrera sig på. Jag minns jag var lite förvånad hur litet de undersökte mig första gången men fick för mig att det inte var så mycket fel utan bara huvet skulle kopplas in så var det bara att börja jobba igen.
Jag körde inte bil själv på ett år utan de och jag ville se att jag klarade en uppkörning först. Åkte med dåvarande och frågade henne och övningskörde lite mellan varven, men jag var aldrig rädd att köra eller åka bil. Som de ofta blir de som varit med om olyckor, men det är iaf en bra sak med att jag inte minns olyckan iaf.
Efter ett år så skulle jag köra upp och få intyg, jag körde och jag var nöjd med vad jag presterat. Men läraren kunde inte svara på om jag klarat mig `får Du betala själv eller gör ditt försäkringsbolag det?´. Han ville jag skulle ta reda på det innan han svarade. Jag satt hemma och funderade på kvällen och tyckte det var lite konstigt, så fick jag för mig att han kanske var ute efter en ny elev. Så dagen efter så ringde jag upp och sa att förs.bol. inte skulle betala och han meddelade då att min körning var ok och det var bara provet kvar.
Min körning var bra men hade han underkänt mig om förs.bol. skulle betala mitt nya kort annars?..hm…….. Provet fick jag hjälp med att svara på och fylla i sen var det ok.
Det var i den här vevan nångång jag skulle till Umeå igen, för undersökning. For dit och de gjorde undersökningar igen och de konstaterade att min svullnad var borta. Jag blev lite chockad och besviken för min egen del. För jag mindes inte mer nu än förut ! Det beskedet var nog det värsta jag hört under min tid i rehab. Jag gick dit och visste min svullnad var kvar för jag minns inte det jag ville minnas men nu sade de att den var borta. `Nänänä det stämmer inte !! jag vet junte fortfarande inte…´ det skulle ju ordna sig och jag skulle ju jobba nu. Hur skulle det gå då jag inte kunde nånting om mitt elektrikerjobb?
Den här gången i Umeå blev det mer aktivitet än sist, längre tid och mer att göra. Fler jag fick träffa och fick mer förklarat och fick fråga om jag hade frågor. Jag vet också då att jag frågade läkaren om mitt minne och han sa att det kunde komma tillbaks närsomhelst, imorrn tre månader eller ett år eller flera år. Det här medförde att jag hoppades i flera år att det skulle säga `plopp´ så var allting som förut………
Jag förstod också då att första gången jag var dit såg de att jag inte var `mottaglig´ för nån rehab, och de lät mig fara hem. Det var många saker jag insåg i Umeå. Träffade fler patienter som hade varit ute för olyckor m.m. och tyckte att jag var egentligen frisk jämfört med dem. `Låt de gå före som har det svårare´ tyckte jag då, men systrarna sa åt mig att så var inte fallet utan det var kö och nu var det min tur.
Jag träffade tex en som blivit påkörd av ett rattfyllo och satt idag i rullstol och inte kunde ens prata –och som jag vet idag har en mindre skada än mig. Hans mor och far hälsade på honom och höll hans hand då han satt och gav ljud ifrån sig, de kunde inte ens tala med honom. Man vet inte hur mycket han visste eller hur mycket han uppfattade, en kille några år äldre än mig.
Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det j-a fyllot lärt sig nånting alls, utan kör bil idag med –om han lever. Jag blir så j-a förbannad att jag får puls bara jag tänker på det. Ge min femton minuter och han kör aldrig i fyllan mer, om han kan köra efter min rehab. Nä ge patienten –fyllot- en lgh och utbildning och lite pengar så han mår bättre, men han som den j-n körde på då? Vad får han? Jag mår illa bara jag tänker på hur det såg ut då när hans mor var där och höll hans hand och var fyllot var, om han ens visste om eller brydde sig? Hur livet såg olika ut för dem två.
Mitt liv har det varit många turer runt fram och tillbaks i rehab skolor praktik m.m –och jag har inte exakt koll på i tid i vilken ordning allt hänt. Men försöker hålla det i rätt tid –rätt år iaf…..*L* Men har iaf under tidens lopp praktiserat på en elfirma, gått komvux matte och svenska först sen företags ekonomi och sist datakunskap. Det är under den här tiden jag sett och märkt hur det går till i dagens samhälle, vilket system man tillämpar.

Jämförelser och lite tankar

Egentligen så har jag mig själv att skylla för mycket, då menar jag mitt eget sätt att agera och undvika situationer. Men jag skäms så för att jag är lite annorlunda, men.....vem vill vara annorlunda på det sätt som jag är?
Jag har ju nått man skämtar om –en hjärnskada.
Jag vet att det kan vara stor skillnad på var den är placerad, nu pratar vi nanometer. Jag har träffat de med mindre skada som har det sämre än mig , vilket känns konstigt. Man tror ju att desto större skada desto sämre, som det KAN vara men behöver inte vara så.
Jag brukar likna hjärnan med ett ansikte, vi har de flesta samma förutsättningar. Två ögon en näsa en mun, men vi ser ändå olika ut allihop. Hjärnan är litegrann så, tex talcentrum ligger på vänster hjärn halva, kvinnor längre fram och män längre bak, men det finns män som har det längre fram än kvinnor som har det längre bak. Så får Pelle och Kalle en skada på exakt samma ställe så blir det olika effekter. Jag har läst litet om hjärnan nu och lärt mig lite om den, men det upptäcks nya saker –hela tiden.
Har Du fått en skada och saknar ett ben eller arm så syns det, och Du får lättare hjälp.
Jag skulle vilja att alla hade två lampor i pannan tamejfan, en grön= nykter och pigg –röd=onykter eller trött…..*L* Nu har det dock sina fördelar att det inte syns med, då man slipper bli särbehandlad. Det är lättare å smälta in bland folk så. Men om det uppstår komplikationer och jag inte är med och missförstår så är det heller inte roligt. Jag både vill och inte vill –schizofren kallas det visst……*L*

Jag kommer ihåg en gång i början jag var på en affär och skulle köpa nått, säkert till dåvarande. För jag kunde inte hitta det och vände mig till en expedit och frågade.
Nu är det dessutom såhär att jag har den egenskapen att jag försöker prata lika fort som jag tänker och då jag är trött så kan det bli otydligt, eller det blir otydlig. Jag har inte heller helt stabil balans heller som också blir sämre vid trötthet. Lite sluddrande och vimsigt sådär oklart vinglade jag och frågade, så expediten bad mig gå ut därifrån. Hon trodde säkert jag var onykter. Likaså då jag varit i poliskontroll, bälte eller körkorts koll. Då har jag flera gånger fått blåsa ballong, fast jag sett de andra de stoppar inte behöver det. Skulle jag ta åt mig av alla såna saker så tror jag att jag inte skulle orka med, nu är det bara le och göra som de säger. De gör bara sitt jobb och kommer det en pratglad som talar otydligt så måste de få kolla.

Jag vill vara normal och passa in i bland vanligt folk. Om det finns vanligt folk, för vad innebär det? (Det är en annan filosofisk sida jag funderar på men får ta det i en annan tråd…*L’)
Om du är annorlunda för att du har tagit en VM-medalj då är det en annan sak. För då har du presterat något du har tränat och kämpat för. Det är vad jag tycker är en bra prestation, för det är inget Du måste göra.
Det är händer att folk säger att jag har gjort en stor prestation, det tycker jag är fel. För det första så har jag inte gjort det helt själv utan med hjälp från mina närmaste och för det andra, har jag något val?
En vän kan ju sluta träffa mig, men jag kan ju inte sluta vara mig själv.

En annan sak är att; i mitt huvud så kan det vara många saker jag måste tänka på, att komma ihåg ditt och datt. Men även tankar som bara kommer. Jag kan se/höra/läsa nånting som stör det jag håller på med, handla tex. Står där och upprepar vad jag ska ha och så ser jag någonting som tar min uppmärksamhet. Vips!! Så har jag tappat tråden.
Har kommit på mina sätt att undvika saker som bara skulle ta tankekraft. Jag har tex allt till mackor på samma hylla i kylen. Ska jag iväg och handla upp med kyldörren och kollar. Smör ost skinka m.m vad man nu vill ha på mackorna, alla påläggs tuber på samma ställe med. Det går på fem sekunder att se om jag behöver nått. Sen är det bra med köplistor med. Men skriver direkt för att inte behöva komma ihåg och ödsla tankekraft på det.
Var det inte Einstein som hade sju likadana kostymer han hade på sig? Han ville inte lägga tankekraft på att fundera ut vad han skulle ta på sig på morron.
Tankar som kommer och går utan att man kan styra dom. Ändå blir det lugnare med tiden, var mer flyktig i tanken förut.
Det är lätt att styra sina fotsteg höger eller vänster, men en tanke den bara kommer, oavsett om man vill eller inte.
Av dem som har studerat människan och dess beteenden och kan det här, de kallar det för att man är "desorienterad" eller "okoncentrerad". Som jag kan hålla med om –till viss del. Sitter jag och pratar med någon och hör ett ljud eller går någon förbi och pratar blir jag lite störd och ibland okoncentrerad. Då jag ska åter till den jag pratar med kan den få börja om.

Det är därför jag gillar att jobba bla annat, dels att få träffa kunder och surra litet (?) det är en stor anledning.
Men också att få tänka jobb –inget annat. Det är ursäktat och jag gillar att `komma ifrån´ det vardagliga. Vilket jag gör då jag jobbar. Struntar i om någon frågar vems pryl det här är, jag vet vart mina verktyg är och behöver inte kolla -jo nångång men inte ofta. *L* Slipper tänka på mat, vedpanna, snöskottning m.m.m
Jag får, och vill, gillar lösa eller klura ut fel eller hur det ska installeras.

Jag har läst en serie bok som även kommer ut som tidning `uti vår hage´ heter den. Jag fick fanimej tårar i ögonen då jag läste den, av medkänsla och humor.
Han höll på med nått i huset och saknade en mejsel, och går ut för att hämta den. På vägen dit ser han att hans hängränna håller på att lossna så den borde han fästa –sen. Han kommer ut i garaget och glömt vad han skulle hämta, han tänker gå tillbax för att komma på vad det var. Går mot huset och ser hängrännan `justja den skulle ju fästas!´ Så han går till garaget igen saknar då fästet och tänker cykla iväg och handla det, men det är slut på luft i framdäcket. Så det måste han pumpa det för att kunna åka iväg och handla det, `fåse vart har jag cykelpumpen?´
Sådär håller han på och INGET blir klart utan det växer då det kommer vänner och frågar om han med och fiska .m.m Till slut har han totalt kaos, för det han höll på med först är heller inte färdigt.

Nu är det inte så illa för mig nu, men förut var jag sådär impulsiv och bytte aktiviteter och inget blev klart, minns inte vad jag höll på med igår….
Idag är det mycket bättre eller 95% full effekt. Det är en anledning också att jag jobbar, gillar se saker klara och släppa det och göra andra jobb. Men det måste stämma för andra på samma ställe -snickarn, rörkrökarn, målarn m.m. men att få fokusera på bara det och ingen annan `lägger sig i´. Jag får börja, hålla på och avsluta själv, efter egen planering. Helbra…….visst kollar jag med kund och de övriga så det stämmer men hur själva jobbet skall läggas upp. Jag har provat lite olika varianter och de har alla sina fördelar, det är också en härlig känsla. Inget är det andra likt utan det är nya saker att ta se till –varje gång.

Däremot så tycker jag att det händer att folk tar en chans att "sätta sig över" en som är osäker, inte alltid men alldeles för ofta. Om man tvekar och då försöker personen att "bevisa" att han/hon har rätt.
Som exempel var när jag och en person hade en diskussion och jag hade en åsikt om vad jag trodde var rätt och han hade en annan och den attityden "att det där vet väl inte du". Så jag letade upp det där i en bok och visade han att jag hade rätt, gissa vad han då säger? Jo; "Det där visste jag hela tiden, jag skulle bara testa dig!".
Vad är det för en jävla attityd, när han visste mycket väl att jag har bekymmer med mitt självförtroende. Men han hade en chans att "sätta" sig i en högre position och den chansen tog han. OM jag hade gett mig, men det gjorde jag junte….*L*
Det är ibland som jag vill förklara för personer som jag ska/vill ha mer med att göra.
Så jag försöker att förklara men kan bli ivrig vill inte vara långrandig och förkortar. Kan ha svårt att finna ord och rör ihop det, och så hör jag att den jag pratar med misstolkar det jag försöker säga. Vad händer? Jo, jag blir stressad och rör ihop det ännu mer.
Det har hänt att den jag pratar med en förutfattad mening och har liksom bestämt sig hur det är. Får jag tid på mig och jag ser att personen lyssnar då kan jag varva ner och få något sagt, en del i alla fall. Men att prata för "döva" öron det är meningslöst och jag ger upp, då är det lättare bara att hålla med, fast jag vet att han/hon har fått fel uppfattning.

En till sak som smärtar det är det som saknas. Ibland när jag ser barn leka så känns det tomt på något sätt, för jag har inte "upplevt" det som dom får göra. Jag vet att jag har lekt men jag har liksom inte varit med själv, det är min bror som har lekt. Jag undrar om pappor leker så mycket medsina barn som jag gör, i mån av tid och ork iåförsig. Men har ju förmånen att få leka med dem `för att de vill att jag ska, så jag MÅSTE väl det då..´*L*
Det händer att minnen kommer tillbaks men dom är lite dimmiga och då vet jag inte om jag har drömt det eller varit med om det. Men visst finns det sekvenser kvar. Men jag har tex aldrig lärt mig cykla, med allt vad det innebär.*L*
Det kunde jag då jag provade likaså med att åka skridskor. Man har det i `ryggmärgen´ så det gör sig själv. Men visst har jag misslyckats med saker med, men då har jag nog inte kunnat det förut heller.
Men det är fler saker jag saknar, allt de där första.
Första kyssen eller skoter turen på din första skoter, kadettbalen, studenten. Som är så speciell, man går på trappen och sjunger och kastar keps m.m. Finns inte heller, sekvens eller en bild mer, men från vilken avslutning då? Jul? 3:an? 4:an? Påsklov? Har inte rätt i tiden så……vet inte när.
Jag har hört om saker jag varit med om men inte varit där själv, kusinen var det de prata om….
Kort sagt mina yngre år är mest tomt.
Nu tror jag inte alla kommer ihåg allt. Fast de har mer koll och minns nog sin första tjej iaf.

Det är säkert flera saker som många vill glömma, då de gjort bort sig tex. Men de har också bra saker kvar med, jag har mycket litet av båda sidor.
Men skulle jag bara sitta och sörja vore det lika bra att gräva en grop och kliva ner och gräva över sig.
Jag får se till det jag kan göra och det jag kan vilket är mycket iaf. Jaga, åka skidor, köra bil festa –vilket är billigare nu då jag tål mindre och sparar pengar så…………*L*- lever i stort sett som folk iallmänhet.

Lite förklaringar och lösningar

"Den vita Måndan" kallar jag den för det var då som jag vaknade upp efter olyckan, och det var min första "vakna" dag. Vitt som ett oskrivet papper och början på en ny vecka.
Det minne som jag har upplevt från förut som väckts upp har inte samma känsla som minnen efter "Den vita Måndan". Det är inte samma klarhet i det som jag upplevt efter olyckan. Jag kan inte säkert veta om jag upplevt allt jag fått berättat och jag skapat bilder i mitt huvud lixom å hoppas……..

Jag liknar minnet med en nöt, man måste peta på "nöten" för att kunna väcka "känslan" att nöten finns. Petar man inte på nöten så kan den vara omöjlig att känna men petar man på nöten men den inte känns så tar det i själen.

På svenska, man måste prata om ett ämne för att minnet om ämnet ska ha en möjlighet att "vakna". De fall då ämnet berörs å jag inte känner blir jag hela registret, arg lessen besviken m.m.
Däremot det som vaknar även om det inte alltid hela biten i en upplevelse, ofta är det lösryckta bitar som inte går att sätta in i ett sammanhang. Pratar man om tex. en utlandsresa då kan en episod komma fram, men är det från samma resa? Jag vet inte, de som jag pratar med kanske inte heller vet, men de vet mycket mer än mig och fler händelser. Jag borde veta vad jag har varit med om eller sett, de som varit med på resan vet vad de själva har sett eller varit med om, men man är inte alltid tillsammans på samma saker. Men visst kan de komma på det är från samma resa med. Sen har jag inte krav att minnas allt från den resan tex, men mer än en episod från en fm…………..

Lite som att kasta upp en hög med kort. En del kort kommer upp och de flesta ner, men de kort Du ser känner Du igen. Men Du vet inte om Du är fem eller femton år. Det är klart, är det bild på polarnPär som är femton med moppen så vet Du din ålder. Är det på tex ett hus som är på bilden, vad är det från? Jobb? Frierier? Arbetsobjekt? eller tänkt köpa? Men försök att förstå min stora besvikelse när jag inte "känner nöten", den finns inte. Kortet hamnar upp och ner, det syns inte men folk berättar om det att Du var där men det finns -syns- inte för Dig.

Läkarna på sjukhuset sa "att det kommer nog". De förklarade för mig att hjärnan har svullnat upp i samband med den typ av olycka som jag råkat ut för. Svullnaden ligger kvar i ca ett år - mellan tio och fjorton månader - sen svullnaden har lagt sig då kan man se hur blir då. Min inställning var att, "När svullnaden är borta då är minnet tillbaks". Man hör lite vad man vill höra kanske, eventuellt för att man ska orka gå vidare. Därför så levde jag ett bekymmerslöst liv, jag ljög för jag skämdes att vara onormal, men det skulle ju ordna sig –svullnaden skulle lägga sig och minnet skulle komma tillbaks. Jag tänkte på den första veckan jag var på benen å grejja men inte minns alls. Då måste ju hjärnan varit hel tjock, de hade satt in ett rör för att tryck utjämna dessutom då.

Det blev så att jag hade en del defekter. Ett sätt att kompensera en sak som var defekt och att gömma det var att "skarva" (ljuga) jag låtsades att förstå när jag inte gjorde det. Ett sätt som jag visste fungerade var när jag tog det sista personen hade sagt och gjorde till en fråga eller ett "utrop" på det som sist har sagts.

Ex. Vi sitter ett gäng och en pratar om en film som fler har sett och då blir det fler inlägg från flera håll. För mig blir det hemskt rörigt och jag får svårt att hålla tråden i vad han som började prata säger för något. Efter en stund så kommer han till slutpoängen som jag har noll koll på vad den hänvisar till.

"bl.a bl.a...och så missar han !!" slutar han medoch jag ger en komentar som
"Det skulle aldrig Du ha gjort !" eller
"Man kan ju undra varför ??" och ett skratt eller
"Ingen är perfekt, inte ens han !".

Då gav man intrycket att jag har lyssnat och förstått fast jag har inte fattat hela berättelsen, men jag tolkas som "normal". Det trodde och hoppades jag i alla fall.

Det minne som väckts är inte nog mycket för att vara normal. Men dem få gånger jag "känner" nöten, och får en stark känsla. För när det berättas om saker jag har varit med om, som väcks. Då är det otroligt roligt, men är det saker som inte väcks då blir jag mycket besviken och arg på mig själv.

Sen har jag förstått att fast två personer ser samma händelse ses den på olika vis. Tex en olycka i en korsning; en berättar att volvon försökte smita ut på vägen före Audin, när en annan berättar att den röda bilen körde på den blå. Lite på vad man kan och vad man uppfattar, vilket kan bero på intresse –i det här fallet bilar. Folk som ringde eller jag mötte, `känner Du igen mig?´ jag ville inte göra dem besvikna eller –i min egen syn – vara dum i huvudet, utan sa att jag visste vilka de var. Sa det jag hört om dem så det lossnade och de berätta mer. Eller så `lurade´ jag ur dem med frågor/påståenden. `Mycket folk på jobbet?´ `På mitt jobb? Va f-n jag i min traktor på sågen träffar man bara samma folk på rasterna!!´ (ja nu vet jag det iaf.*L*)
`Tur Du är själv på jobbet !!´ `Ja du på affären är det inte alls några kunder..´
`Jo jag skojade bara.´
Saker som det berättas om som jag har gjort. Fast det är blir inte jag, utan det blir en helt annan individ som har gjort det. Tänk er själva hur roligt är det? Oavsett om det jag har gjort är bra eller dåligt. Har sett mig själv på film tex som jag inte har den blekaste om, han är bara lik mig –fast kaxigare….*L’ Det känns i magen det, ett svart tyngd bara……….
Eller se det så här, det var en blöt firmafest med mycket sprit och du har druckit en del för mycket, men du har gått och pratat och gjort saker. Sen när det berättas om saker du har gjort eller sagt som du har noll koll på, men också saker du känner igen. För du har inte tappat hela kvällen, du minns början i alla fall och sekvenser lite här och där.

Minnen som väcks:
-"Minns du när servitrisen tappade ölen"
-"Ölen..?"
-"Ja när hon vände sig mot Lars"
-"ja just ja. Det var då du..bl.a..bl.a".

Minnen som saknas:
-"Det var bra det du sa till Sven för han vill ofta..bl.a"
-"Va...?"
-"Jamen du vet väl att Sven vill ha det så här......"
-".........".

Då kommer frågan:
Vad berättar de inte? Vad svarade Sven? Är vi ovänner nu, eller?
-"Sen stod du och Sven själva i korridoren och diskuterade i en timme nästan".
"Vart är Sven nu?" för du vill ju prata med han och höra hur det är, är vi ovänner eller?
-"Sven....ja just ja han for hem till Blekinge inatt för att packa för sitt nya jobb i Sofaraway"
Där står du och inte vet. Nästa gång du ser han törs du inte fråga honom heller, du är både feg och så skäms du för det var ju ett tag sen, han har nog glömt det. Sen vet du inte vad ni pratat om……….
Man kan få annorlunda tankar litegrann sådär. Men det var DU som prata men Du har inte den blekaste om vad eller hur det avlöpte.

Sen har det kommit fram folk från jobb/skola/miltära och sagt Du var bra -innan iaf, nått Du sagt eller gjort……men varken de eller Du vet om Du kan/förstår det nu. Jag ifrågasätter på ett annat sätt, inte de som berättar utan mig själv.
Klarar jag det nu? Förstår jag nu? m.m.
Jag har mycket mindre erfarenhet idag än innan. Jag tror att man bygger mycket på sina erfarenheter då man beslutar om saker i sitt vuxna liv. Se bara på våra barn som saknar erfarenhet `äh han får se å lära sig han med´.
Sen kommer det en sak till, då det är så mycket man måste lära in med så faller nån procent bort så får man ta det igen. I början hade jag bråttom i ville ta in allt på en vecka, vilket är j-t svårt, idag så vet jag att det måste få ta sin tid.
Just det ja tiden……….
Ett påfund som någon filur i underjorden kommit på……*L’
Den tid det tar att göra saker, vad bygger den på?
Erfarenheter.
Idag 2009 har jag bättre uppfattning än i början. Då det kunde bli vilda gissningar, det vet alla som har barn.
`är vi framme snart?´ -känns den frågan igen då man kör bil till förföräldrar?.....*L*
Det är urtråkigt och en timme känns som en hel dag, och de som inte har nått de kan relatera till lixom. Vi som kör/har kört läser skyltar och vet ca längder mellan orter. Jag brukar ha delmål som barnen känner igen, nån kiosk (då det kan bli glass/frukt) eller en mack i nästa by (där det finns tidningar) eller en sjö, berg, hus .m.m Någonting de vet de ska passera och i vilken ordning.
I början tänkte jag inte på att klä på sig, gå till bilen och köra dit tar mer än fem minuter…*L* vilket det tog i tanken `det är ju bara att…..´
Eller innan jag ska åka `tänkte bara att göra det här innan, det går fort.´ `ska bara… - vilket även händer idag.
Vi kallas `tidsoptimister´ *L* det är väl bra att vara optimist?
Nåja inte för den som får stå och vänta.

Det var lite försök till förklaringar till hur och varför jag gjort som jag gjort, på den tiden. Samt hur det satt sina spår idag…*L*

Den vita Måndan

Jag slår upp ögonen sträcker mig litet och ser mig omkring. Det känns svalt, men inte kallt och inte varmt heller luftigt sådär. Det är mörkt. Men ett svagt sken av ute belysningen och från lampor rummet bredvid. Sängen är inte mjuk och skön, och täcket är obekvämt och tunt, över mig hänger ett mörkt grövre band knutet i en blank stång. På bordet bredvid mig står det några ramar och lite fler saker.
Och vad har jag på mig? Rummet ? Vafan...det är tomt förutom "min" säng och en säng till med små "bord" bredvid.Vänta nu! Vad är det här? Vart är jag? Jag måste ut! Det här är inte mitt, det är inte "jag".Det är fel !!.
Jag kastar av mig täcket och iväg. Jag tar mig mot dörren trycker upp den och ser en lång korridor åt vänster och åt höger går korridoren ett tio tal meter och slutar mot ett fönster. Jag vänder mig och går mot den längre biten av korridoren. Jag hör röster och går ditåt. En kvinna ser upp och lägger ner det hon håller i handen.


-Vad gör du uppe? Gå och lägg dig och sov, det är en lång dag imorron. säger hon vänligt men bestämt.
Hon är inte ensam för det kommer två till och läggerifrån sig nåt nickar och hälsar mot mig. Hon tar det hon hämtat och går iväg. Hon verkar ha bråttom. De andra två står kvar.

-Jag vill hem! Jag har inte tid med det här. Det här är fel! Jag hör inte hemma här! Varför är jag här? Vad är det frågan om ?? jag måste hem......NU!
Jag känner paniken och ilskan börjar komma. Allt är fel, fel folk och fel plats. Vafan är det här egentligen jag måste ju jobba imorgon. Fåse nu vart var jag? Vad gjorde jag?


Att försöka förklara det jag upplevt är i princip omöjligt. Men jag vill och behöver detta för att jag vill att nära och kära ska ha lite inblick och förståelse också.
Den här natten vardet första jag minns efter olyckan.
Jag har fått det berättat att jag varit uppe ca en veckan innan pratat å gått runt å haft för mig saker -som jag inte minns.
Vet inte varför men de tror choken eller den svullnad jag hade i hjärnan gjort mig oförmögen ta till mig vad som hänt.

Sköterskerna ringde min mor som sov i min lgh och hon kom till sjukhuset och sov i den andra sängen.
Jag minns jag hade svårt och sova. Det var ett hål vid fotändan av sängen lixom, ett hål som de som var folk å de ville dra ner mig i det -igen.
Jag ville inte bli dragen dit då jag `kommit upp´ så jag drog upp mina ben så högt jag kunde.
Till slut somnade jag.........
På morgonen berättade de jag varir med om en bilolycka och jag var mycket lessen och grät.
Men den dagen har jag nån timme `kvar´ i huvet, resten av dagen är borta......
Det blev nog för mycket, jag började inse jag inte visste så mycket. Det stod foton och mitt namn adress och personnummer på en tavla vid min säng, det hade jag velat ha där. En påminnelse vem jag, var jag bodde och ålder .m.m Det kom folk jag kände igen men inte hade klart för mig vem de egentligen var.
Jag kan likna mig med en kamera då. Jag tog bara in lixom, vad de gjorde, vad de sa osv.
Sen var det bara hänga på och göra likadant....
Det var mycket att ta in vem, vad, hur -vilka/vad alla/allt var för någon/någonting.

Min första vecka på benen hade jag varit skojjig -ibland och lite jobbig -då åxå....*L*
Jag pratade först några ord engelska några ord tyska några ord svenska -sen sa jag inget mer.
Utan ville ha papper å penna för jag ritade beskrev vad jag ville veta/ha. Det har jag kvar än, lite jobbit å se.........
Ett virrvarrav gubbar bokstäver å pilar m.m. det syns jag varit ivrig med.....*L*
Jag hade gått fram till en städerska som var mörkhyad och prata engelska med henne..........*L'
Sen jag börjat prata så fick jag för mig jag hade varit med om krig, och tjata om det om och om igen.
Höll de inte med  var de `köpta´, en läkare sa då att det kunde bli så att olycks offer trodde det varit krig.
Kanske det enda man kan relatera det till, blod eld sjukhus m.m.m
Jag hade ryckt upp en dörr där en läkare satt  och dikterade ett brev eller nått då jag rusade in och sa åt honom att berätta för min bror jag hade varit med om krig.........dårskap......*L*
Senare i veckan hade min familj tagit mig till min lgh och jag gått runt och sagt att jag inte varit där på länge.Dagen efter så låg jag i sängen hela dagen och sov.
Sen natten efter det jag vaknade upp och mitt liv började..................


Nu är jag igång -till slut

Har pratat å tänkt starta en blogg -sen.

Här kommer jag skriva det jag varit med å upplevt.
Ris å Ros mest ris då det oftast jag blivit -som jag tycker- illa eller fel behandlad.
men visst finns det ljus punkter.
Mina två juveler till barn tex.....*L'

RSS 2.0